Om boken: 2008 / En person som flyger på ett flygplan kan titta på molnen i fönstret, eller så kan han dö av rädsla och föreställa sig fasor för en flygkrasch - det är som Det skulle inte finnas någon varning, men vi vet att de händer ibland. Det är nog Planet är förstås en metafor, för alla har sina egna rädslor, och det finns människor som inte alls är rädda för att flyga, utan blir bleka när de hör ett befallande rop, ljudet av någon annans steg bakom. dem, eller klirrandet av kirurgiska instrument - det spelar ingen roll, alla Vi har många skäl att inte titta på molnen ut genom fönstret, som dock också bara är en metafor, och åt helvete med dem sedan vi har varit lärt oss att vara rädda hela våra liv - inte bara för flygplan, utan i allmänhet för allt, för ibland händer det att studiet av moln från ett trevligt tidsfördriv blir till uppgift nummer ett, en stor utmaning, den viktigaste av konsten barn, vi klättrade upp på vinden eller gömde oss i ladan, bland dammiga lådor och rostiga sågar, oavsett var, så länge det var mörkt och obekvämt, bara för att få en natt mitt på dagen, ett främmande land i ditt hemland. De satt i mörkret, kurrade sig tätt intill varandra, berättade läskiga historier, tjöt av skräck, skrattade tills de kolickade, och vilket nöje det var. Vuxna lärde oss att vara rädda, men vi var tvungna att lära oss att njuta av det på egen hand; Naturligtvis löste sig allt för oss, vi var så duktiga - som alla barn, förresten, det finns en sak till. Den som berättar är inte rädd – tills han håller käften. Och för dem som lyssnar, tvärtom, det är skrämmande och sött, eftersom det är ett nöje att vara rädd för andras demoner, du kan glömma dina egna - tills berättaren är tyst. Och så pratar vi, upphetsat, utan att stanna, och du lyssnar, eller snarare, vi skriver, och du läser, och det finns inget slut i sikte, och alla är glada.